flavoroffashion

Okej, hej. Jävla tråkig läsning här måste jag sorgset medge. Kanske för att jag i nästan två veckors tid varit trött som ett as och åkt raka spåret hem efter skolan, lagt mig i sängen och stannat där hela kvällen? Troligtvis. Med anledning av detta förbannat tråkiga faktum kommer således innehållet nedan vara aningen torrt och ihopplockat.


Här är ett träd jag går förbi varje dag när jag går till och från tunnelbanan. Jag har många gånger tänkt "åh ett såndant fint träd!" så jag fotade det, träden blev ganska jättefult med mobilkamera och inte ens instagram kunde göra det bättre...



Här är lite god mat jag åt igår. Jag ska få ett recept på hemgjord pasta av min förra lärare efter julen, det är hennes mammas egna och jag kan knappt vänta. De italienska matlagningshemligheterna avslöjas...



Sunes Jul. Say no more. Älskar't.

I fredags mötte jag upp Michaela för att äta middag. Vi åt allt det vi tycker bäst om och drack rödtjut till det, förjäkla trevligt sätt att börja en fredagkväll på måste jag säga.


Sedan blev det klubbfredag med färgtema, blått var det. Dagen till ära införskaffades det ett blått klädesplagg och lösögonfransar. Det var all in som gällde.


Kul hade vi i alla fall, musiken var helt galet bra. En blanding av houseremixar och åttiotals dängor, precis i min smak. Bäst var när Kiss med Prince åkte på och alla började pussas med varandra, bra fredag.

Det har varit mycket med prov, vänner som åker iväg och så vidare att jag och Michaela liksom inte haft någon tid att sätta oss ner och bara snacka lite nedrans skit. Sagt och konstaterat, så slängdes det ihop en fisksoppa och förtärdes tillsammans.



Vi försökte mysa till det med hemgjorda lyktor, IKEA-köpta värmeljus och såklart det förträffliga fisksoppan.



Precis vad som behövdes, såntdär bra vardagsmys.

Bild

En sak jag verkligen kommit till insikt med genom att bo själv är hur förbannat tråkigt det är att äta och laga mat åt sig själv. Varför anstränga sig någevidare när det ändå bara är jag som äter? Missuppfatta mig verkligen inte jag älskar mat, laga, äta, planer och så vidare, men halva nöjet är ju liksom att få någon annas åsikt. Sedan är det fasiken så mycket roligare att sitta vid ett matbord och socialisera sig än att sitta på en pinnstol med en dator som den enda sociala tillgången på några meters radie...

Med detta faktum i åtanke bjöd jag över min partner i brott, Michaela, för att vara en del av matbordets sociala cirkel. Men ack, karma slog till i form av ytterligare en komunaltrafikstrekj eller "sciopero" som det heter på pastaspråk (den andra på två veckor) och allt vad tunnelbanor, bussar, spårvagnar heter blir icke-fungerande. Med andra ord kan inte hon, eller jag för den delen, ta sig någonstans. Svordomar, svordomar, svordomar och lite mer svordomar.

Så vad händer? Tja, just nu sitter jag på stengolvet i mitt hyrda rum med min enda elektroniska sociala tillgång och har i en timmes tid frenetiskt letat efter ett kul recept utan någon större framgång. Herre Jesus vad jag älskar ungkarlslivet!



Under tiden detta begrundas är det möjligt att njuta av minnet av en betydligt mer lyckad middagsafton. Rökta räkor, saffransaioli och Ivar Idasson.

Svordomar åt de komunanställda lokaltrafikschaufförerna!!!

I söndags åkte jag, mamma och Pelle till Navigli för att titta på kanalen som Herr Da Vinci konstruerat. En av mina absoluta favoritdelar av Milano utan tvekan.


Fint, fint, fint.


Vi gick runt så pass länge att det hann bli kväll, precis när vi gick på Croso Genova kikade höstsolen fram genom husen på väg ner. Det var ett väldans fint ögonblick tyckte jag och gjorde ett halvhjärtat försök att fånga det.

Köpte en väst (eller mer en kavaj utan armar...) i helgen, fick feeling och tänkte på Annie Hall. Satansson vilket geni Woody Allen är alltså, Diane Keaton också för den delen. Imorgon är det den stora provskrivardagen och jag vardagslyxade mellan pluggeriet med hemgjord bruschetta, gorgonzola och salami - bra val.


Bild

I lördags tog jag med mamma och Pelle ut på en liten tur i Milano, vi vandrade runt Brera och kikade i alla fina affärer. Vi åt lunch på en härlig restaurang som jag glömt namnet på men som hade specialiserat sig på Napoliansk mat. De hade färsk rosmarin på alla bord, väldigt fint tyckte jag.


Min fina mamma.



Hungrig tjej...


Jag åt en bra musselcarbonara och mamma och Pelle åt pizza. Sedan fortsatte vi strosa runt.


På kvällen mötte jag upp Alejandro och vi åkte till Michaela och Patrik för att dricka lite rödpang.




Nattkäk.


Vi älskar rödpang så mycket i det här landet att vi är villiga att betala åtta euro för ett skitvin som kostar kanske tre (MAX!!!) i affären. Vi hade inget vin insåg vi när vi anlände till Michaela och Patriks hus, så vi gick in i den närmsta och kanske sjabbigaste baren och köpte två flaskor för - åtta euro styck...


Kom hem klockan fyra på söndagmorgonen, trött som ett as, åtta euro fattigare och sjuttiofem procent av en rödpangsflaska rikare.

I trosdags kom mamma och Pelle på besök och de stannar till måndag. Igår efter skolan mötte jag därför upp dem för en tur till Milanos stolthet - ej Milan utan Domen.


Insidan är så hilma fin, jag älskar stämningen i kyrkor. Allt är så himla fint och stilla.


Vi åkte upp på taket, eller gick rättare sagt.


Utsikten från taket är helt galen, man kan verkligen se hela Milano.




Solen var precis på väg ner så allt fick ett så fint ljus över sig, det var ett mycket estetiskt ögonblick. Jag hade på min army-jacka och två av vakterna (som också har på sih militäruniform) viskade, fnissade och en sa att vi borde byta jacka. På en gång, sa jag.


Mamma och Pelle.

Igår kom den första slängen av hemlängtan. På hela tiden. Jag flyttade till en ny lägenhet igår och då slog det till. Det är svårt att säga varför men för att försöka beskriva det hela; det finns ingen hemma-känsla här. Det finns många positiva delar med den här lägnheten, det är nämare skolan och centrum, det bor tre svenskor i lägenheten ovanför min. Men magkänslan av att något inte är bra försvinner inte, den förra lägnheten kändes mer som hemma. Det var avslappnat där och jag mådde bra. Den var väldigt långt bort bara... Nu undrar jag om jag kanske inte gjorde ett misstag som bytte ändå. Igår slog hemlängtan till, det finns inget som känns som jag. Allt är opersonligt och oresonligt. Jag vill så gärna bara bo någonstans där jag kan få trivas.

Flyttar förhoppnigsvis för sista gången...




Bild

I lördags tog jag, Michaela, Partik, Inna, Alejandro, Eduardo, Santiago och Yasu tåget till Parma.





Alejandro och Yasu var pepp på mat och eftersom att Yasu är japan skulle det tas bilder med det klassiska peace-tecknet såsom alla japaner gör när det turistrar runt.


Patrik har två kompisar som bor i Parma så de tog med oss till en restaurang där vi åt riktigt Parmiansk mat - parmaskinka och parmesanost (himmel vad gott det var).




Parma är så himla vackert, det är verkligen en sådan stad så som man föreställer sig att alla italienska städer är...


Oklart vad som egentligen försiggår här, det blev hur som helst ett skrattkalas när jag visade upp bilden.





Parma har en lite Domen, med fina lejon som vaktar huvudingången. Kyrkan var så fruktansvärt vacker på insidan, alla bilder på väggarna och de målade fönsterrutorna.


Alejandro och Michaela.


Kyrktrappehäng.





Efter maten gick vi och tittade på kyrkan, efter det gick vi vidare till parken. Den var jättestor och alla träden hade så otroligt härliga höstfärger. När man faktiskt bor i en storstad uppskattar man verkligen naturen på ett helt annat sätt.


Vi frågade en snäll man som var ute och promenerade om inte han kunde ta en bild på oss alla och det kunde han. Slottet bakom blev en fin bakgrund, det ser nästan ut som en målad kuliss.



Mitt i parken fanns en damm eller mycket liten sjö.


En ensam båt låg förtöjd vid sjön.


Ibland när jag tittade omkring mig fick jag nästan lite ont i hjärtat för att det var så vackert överallt.


Ett gäng äldre män hade tydligen möte i parken. De var så himla gulliga tyckte jag så jag smygfotade lite, alla hade tagit cykeln till parken och satt och svallrade vid bänken. Jag tänker mig att de gör så, vid samma bänk, varje helg.

Det var den storslagna Parma-dagen!