flavoroffashion

Det är så himla läskigt att inte riktigt veta vad som kommer hända de närmsta månaderna. Det finns alltid en liten orolig punkt i magen värker extra mycket när jag tänker tankar som "vad händer om jag inte hittar ett jobb?". Inte ens solen och ryckig fetiomtalsmusik får den där punkten att försvinna, men det hjälper. Lite.

Det blev ingen lyckoupplevelse för magkänslan igår. Snarare tvärtom.

Det finns ingen anledning att dra igenom varför, jag kände kort och gott att jag inte hade mått bra av att bo där. Det hade verkligen inte känts hemma. Det var med lite tungt hjärta jag somnade igår, jag vaknade med eftersmak av uppgivenhet.

Jag ska prata med skolan idag. Det känns bara lite jobbigt att inte veta vart man ska ta vägen, men det löser sig. Det gör det alltid.



Bild

Vad fort tiden går. Var det verkligen tre månader sedan jag sprang ut med mössan på och hoppade bland bekanta leenden på en orange lastbil? Var det två månader sen jag dog av värmen och sprang runt i blommiga klänningar, drack vin i parken, höll någons hand i sommarnatten? Kan det verkligen vara så länge sedan?

Uppenbarligen, för nu är min nya hemstad inte långt bort. Två veckor närmare bestämt och jag är förväntansfull. Samtidigt känner jag att jag väldigt mycket vill njuta av den tid som är kvar hemma, med allt vad tidig höst heter.


Bild

Hej! Jag måste dela med mig av en sak som jag tänkt dela med mig av ganska länge men liksom aldrig kommit till skott. Det är en blogg som jag mer eller mindre älskar. Jag skriver älskar men ni måste missförstå mig rätt, då vissa antagligen kommer att bli chockade/äcklade/roade/eller annan valfri reaktion-ade när ni kikar in på den!

Det är en blogg som objektifierar män i alla former. Jag fullkomligt älskar tanken bakom det. Det är två tjejer som driver den och de har verkligen tänkt bakom konceptet och lägger inte bara upp en massa bilder för att:

"We honestly don’t mind women being objectified by men from time to time. Honestly. What we do mind is how women are being objectified to a far greater extent than men, and we hate what this is doing to the hegemonic power structure in our society.

This is all about prevail, which means that a person or group in society have priority on the interpretation of something. In our society, that group is men. Basically, men seize the power to reduce women to sex objects, because they are at the top of the hierarchy. Or worse: women give men the power to reduce them to sex objects.

That is what Maleobjects is about; women taking the power to objectify men. Women are generally considered to be givers of sex, while men are receivers. It sucks that the sexuality of men is applauded and admired, but women’s sexuality is hushed up, as if it’s something shameful.

We just wanna live in a society were we can objectify each other equally. that’s our utopia."

 

Jag brukar vanligtvis läsa bloggen under dagar när jag är så urbota trött på allt vad män heter, det vill säga mellan två och sju dagar i veckan! Jag vet inte, men jag mår alltid lite bättre efteråt!

 

Enjoy!

 

Maleobjects

" Pain is inevitable, suffering is optional."

Det kan appliceras på allt från löpning, till krossade hjärtan. Detta mycket kloka citat kom jag över när jag läste boken Vad jag pratar om när jag pratar om löpning och har tänkt på det ofta sedan dess. Det är den ultimata livstyrkan uttryckt i ord.

Igår var en hemsk dag, när över 80 ungdomar dog på grund av en skottlossning. Ändå sedan jag fick veta detta har jag gått runt som i ett töcken. Alla sysslor på jobbet utförde jag mekaniskt, utan att tänka. Jag lyssnade hela tiden till P1:s och P3:s nyhetsövervakningar och berördes med så många andra. När jag kom hem kom tårarna och jag grät för allt som hänt och ramlade sedan ihop i en hög på soffan och somnade tvärt. När jag vaknade upp ringde jag till mamma och pratade med henne.

Under denna vecka har två händelser fått mig att tänka så mycket på livet och att man inte ska ta någonting för givet. Det kan vara så kort. Alla de ungdomar som dog var antagligen friska, starka och hade hela livet framför sig, precis som jag. Därför är det så oerhört orättvist att någon tyckte sig vara allsmäktig nog att ta livet ifrån dem.

Varför?

Jag kan inte för mitt liv förstå varför. Politik? Etnicitet?

För första gången i mitt liv är jag rädd för att dö. Så kolossalt rädd. Det är så mycket jag vill hinna med, tänk om någon skulla ta ifrån mig mitt liv, min styrka, min häsla och mina framtidsdrömmar. Mamma sa till mig att man inte kan tänka så; att gå runt och oroa sig för att dö inte är att leva. Visst har hon rätt. Samtidigt har jag aldrig förr känt en så stark rädsla för döden som jag gjort idag.

Min nya favoritsyssla är att på jobbet lyssna på sommarpratarna i P1. Idag blev jag så fruktansvärt berörd att jag grät flera gånger. Kvinnan som pratade hade förlorat sin man i cancer när deras barn var små, hon berättade hur de tagit sig igenom det hela. Det enda jag kunde tänka på var att livet kan vara så oerhört kort och att man aldrig kan veta när och om det hemska kan inträffa. Jag var tvungen att ringa till min mamma och säga att jag älskar henne, hon stod inne på Team Sportia och jag började gråta igen när jag ringde. Allt i tillvaron är flyktigt, därför bör man tänka på att inte ta något förgivet. Jag vet själv att jag många gånger glömmer bort att visa tacksamhet gentemot livet, för jag är ändå en av dem som får vara lycklig någon gång varje dag.

Med vädret kommer ett litet sug efter filmtittande, nerburrad i ett täcke. En sådan där bra film så att man blir helt inne i filmen och glömmer allt runt omkring. När filmen blir som på riktigt och man gråter eller blir så arg eller frustrerad och det känns som bröstet ska sprängas. När man får vara någon annan för en liten stund. Det allra bästa är när man ser en sådan där bra film för allra första gången, då man inte vet vad man ska förvänta sig och man blir så glatt överraskad och så kan man inte släppa filmen på flera dagar. Det är bland det bästa som finns.

Baksidan med att vara sjuk är att man inte kan göra så mycket mer än att ligga i sängen. På grund av att jag således bara har legat i sängen i två dagar, har jag också haft väldigt mycket tid att fundera på ett och annat. Ofta när jag funderar kommer jag fram till saker som oroar mig. Så även denna gång, det jag har kommit fram till att jag oroar mig för är följande:

1. Jag är riktigt orolig för att de pengar jag tar med mig till Milano inte kommer räcka för fyra månader, jag har valt att inte ta studielån utan har tjänat (tjänar) ihop alltihop själv. Eftersom att jag aldrig varit i Milano, eller ens i Italien, har jag ingen aning om vad saker och ting kostar, tänk om jag missberäknat alltihop?

2. Orosmoln ett från förra veckan är upplöst och det var hur jag ska ta mig från flygplatsen. Hur som helst är orosmoln två från förra veckan fortfarande kvar, hur ska jag hinna/orka få tag på middag? Och viktigare, hur ska jag hinna/orka få tag på frukost? Jag landar på kvällen och kommer vara helt slut. Något säger mig att jag lär spendera ganska mycket pengar på mat den första veckan...

3. Hur i hela frides namn ska jag kunna packa ner kläder för 16 VECKOR i EN RESVÄSKA?!?!?!?!?!?!?! Jag som har beslutsångest varje morgon...

I mitt skujdomstillstånd kom jag även fram till en icke-orosslutsats:

Sluta oroa dig, släpp på kontrollen och låt saker och ting lösa sig på plats. Detta, kära vänner, är något jag måste lära mig. Detta är det jag kommer lära av mest; att inte veta hur saker och ting löser sig fören de är lösta och framför allt inte oroa sig för hur eller om de kommer lösa sig. Allt löser sig, Karlsson, på ett eller annat sätt.

Bild

Sista veckan på gymnasiet. Sen är det över, det har gått så fort. Helt galet fort. Enda dagen förbannade jag sista inlämningsdatumet, nästa dag var det helt plötsligt fyra dagar kvar. Nu ska jag vara vuxen, jag ska ut i världen, plötsligt blir allt på riktigt. Det jag längtat så efter är runt ena hörnet och nu är jag lite rädd för de små stegen som tar mig dit. Men nu ska jag skärpa mig, jag kan vara orolig sen. Nu ska jag njuta av de fyra dagarna som är kvar, som troligtvis kommer bli de jag minns med glädje. Jag ska leva efter det måtto som jag och mina älskade språkarvänner har levat efter i tre år In crastinum differo res severas - Viktiga saker skjuter jag upp till morogndagen.


Bild

Det är sommarvärme ute och det syns på allt och på alla. Att då stationera sig utomhus vore väl då lämpligast, men nej. Nej, jag har befunnit mig under tak hela dagen, men näsan i boken, i blocket, i datorn. Sex timmar i sträck, trots det finns det multipla saker kvar att göra. Huvudet känner sig inte riktigt med i leken längre, sex timmar kan tyckas rimligt i informationsslukande vilket inte är fallet för mig. Att komsumera endast en kopp kaffe om dagen verkar under de senaste veckorna närmast löjligt.

Två saker som jag har hunnit reflektera över trots intensiv studiero är bland annat att det Spotifys idé om 10 timmars musiklyssning i veckan inte verkar särskilt vattentät då mina timmar har gått från fyra timmar kvar till sex timmar kvar under en och samma dag... Det verkar också vara så att jag plötsligt äter väldigt mycket turkisk yoghurt, vilket i och för sig inte bekommer mig ett dugg. Endast en reflektion.

Tiden flyger, kaffet är klart och marknadsföringsboken ska få sig en rejäl omgång till. Hoppas att solen vill titta fram nästa vecka också så att jag inte behöver sätta mina självmordstankar i verket på grund av innesittande när himlen visar strålande sol...

Just nu vill jag bara hänga i Brooklyn med ett gäng musiker/konstnärer/skapare/kultiviser och svepas in i dimman av kreativt skapande likt Patti Smith i slutet på 60-talet.

Idag är en sån dag när jag inte vill vara ensam med mina tankar. Idag är en sån dag när jag förbannar hjärtat och hjärnan beroende på vilket man kan skylla mest på. Idag är en sån dag när rynkan i pannan framträder allt tydligare. Idag är en sån dag då Audrey skulle vara en lämplig aktivitet, olyckligsvis befinner sig hon i fel hus. Idag är en sån dag då tårar skulle vara ett sätt att koppla bort tankarna. Men gråta vill jag inte, jag vill veta på vilket sätt jag ska tänka om, veta hur man bygger upp ett mentalt paraply som stänger ute tankar. Känslor också för den delen.

Det handlar naturligtvis om kärlek. Vissa perioder i livet måste man välja bort kärlek till en annan person. Istället måste koncentrationen läggas på den kärlek man känner för sig själv. Trots att det är en kärlek som kanske är den viktigaste ändå, så är det ibland otroligt svårt att glädjas åt den självfokuserade kärleken. Jag är i en sådan period. Ibland är det värt så mycket att få vara själv - en frihetskänsla. Men sedan kommer kvällar som den här; då jag inte fattar varför jag lägger mig i en tom säng, kväll in och kväll ut. Det känns meningslöst att hitta en humoristisk textrad i en bok och skratta åt den helt själv. Egentligen känns det mesta meningslöst.

Jag är låg ikväll och känner att ibland måste man våga dela med sig. Om det är något av vidare intresse i orden för någon annan gör mig detsamma. Det här är mina hjärnspöken. De kan lika gärna vara försvunna imorgon och aldrig visa sig igen, men ikväll känns varenda en av dem.

Framtiden. Så mycket prat om framtiden var eviga dag. "Vad ska du göra sen, efter skolan?", "Snart tar vi studenten!", "Nu är det inte mycket kvar!", "Jag längtar efter sommaren...". Det är väl helt naturligt och förståeligt att man undrar, vill och längtar efter framtiden, men ibland vill jag bara fösöka leva nu. Idag. Här. Jag skiter i om just nu är tråkigt. Jag vill gå ut på morgonen, när solen har det där exremt vackra orange-röda skenet som bara existerar när solen går upp, och bara njuta. Men jag gör inte det. Istället tänker jag också på framtiden; att gå till skolan är målet med att gå ut utanför dörren på morgonen.

Vi förlorar så jävla mycket genom att bara låta nu-stunderna gå förbi osedda och ouppmärksammade. Framtiden kan absolut vara någonting att längta efter men att endast ha en sak i huvudet hela tiden, varje dag och missa de små stunder när ren lycka kan infinna sig är att låta livet rusa förbi och upptäcka att man sjäkv råkade ta fel i korsningen (förlåt för metaforen.).

Från och med nu lovar jag mig själv i alla fall att varje morgon, om det är soligt, stanna i 30 sekunder och studera solskenet. För det solskenet är bland det vackraste jag vet.


Bild

Jag har drömt om Paris idag - igen. Försökt memorera tunnelbanestationer så jag vet var jag ska kliva av när jag ska se Montmartre och Le Louvre. Läst i tidningen om att vi har ett crêperie här i stan som drivs av en Julien. Lyssnat på "Sous le ciel de Paris" och försökt sjunga med. Insett att jag borde läsa böcker av franska författare. Insett att jag borde börja läsa böcker på franska. Insett att jag lämnar landet om ett halvår.


Bild

... åka till Paris



... äta jordgubbar



... ha en vit stickad tröja och en kaserad väska



... pussas



... njuta av livet varje dag


Bilder

Jag har varit sjuk. Jag är väl fortfarande sjuk, men inte lika. Feber, halsont, snuva och total utslagenhet. Jag drömmer så konstiga drömmar när jag har feber, de är helt obegripliga. Det värsta är att jag drömmer om hemska saker; mord, krig eller om personer som inte borde befinna sig i mina drömmar. Även fast det bara är en dröm, som egenteligen inte är speciellt verklig, så sätter bilderna sig fast. Jag kommer aldrig annars ihåg mina drömmar men när jag har feber så kommer jag ihåg dem varje gång. Det är inga drömmar jag vill komma ihåg, trots att det inte är några mardrömmar. De är bara obehagliga.

Bild

Det finns vissa platser som man dras till fast man aldrig varit där förut. Det är något med ju de platserna, det finns ingen speciell anledning som går att sätta fingret på, till varför det skulle vara just de platserna. Det bara är så och resluterar i att de blir ofta förekommande föremål för dagdrömmande. För mig är det bland annat, Paris som jag visserligen har besökt mycket snabbt, de fransk-schweizisk-österrikiska alperna under sommaren och hela östkusten i USA.

USA verkar kanske lite pretatiöst eftersom att de flesta säger att de älskar det landet, men jag har hela tiden haft en föreställning om att jag ska bila längs med kusten och få se den skiftande naturen och stanna vid de klassiska road cafés, beställa in en strawberry milkshake och buttermilk pancakes.

I Paris skulle jag strosa runt i de gamla bohem-kvarteren och njuta av franska ostar och drika vin ute på någon liten servering.

I Alperna skulle jag vandra, vandra och vandra dag efter dag och tas av utsikten och höjden på bergen, det skulle nästan göra mig tårögd.

Bild

Solen får förundransvärda effekter, lyckliga leenden och rosor på kinderna. Livnjuteri borde vara min ständiga livsstil, ska jobba på det i Italien. Sedan ville jag bara säga att det är fördelaktigt att bo vid vattnet ibland, speciellt när solen ligger på och isen är så pass tjock att man faktiskt kan gå på den.