flavoroffashion

Det slog mig härom veckan, när jag såg valentine's day för första gången. Det var en sån där riktig kärlekssliskig sak som man egentlgen bara slötittar på. Ändå höll sig en känsla kvar när jag skulle sova, kärlek. På ett eller annat sätt är allas mål i livet att hitta en tvåsamhet, någon - den där rätta. I livet avverkar man många hoppfulla känslor för någon som man tror är den där rätta. Och när det inte är det är det samma visa varje gång, tårar, tomhet, ilska, saknad och man frågar sig ytterligare en gång varför man är villig att gå igenom det där igen. Aldrig igen, det har jag sagt många gånger och ändå börjar det om igen. De där hoppfulla känslorna vaknar och så börjar det igen. Ändå kan jag inte sluta tro på kärleken. Jag skrev om min romantiserade världsbild och att jag förbannade den, vilket jag gör ganska ofta men jag lever hellre i en värld där jag tror på att filmkärlek existerar, än att det inte går att uppnå de känslorna. Trots att det finns så mycket skit med kärlek så ser jag det som inte är skit. Det sitter i ögonen. Så vad jag vill säga är att; det där man ser på film som är så perfekt, finns på riktigt fast kanske inte i lika perfekt form. Det kanske inte finns i upptäckten att ens bästa vän är den man älskar och man stoppar ett flyplan för att berätta det, det finns i mina vänners frukost; när det delar på DN Söndag och kokar ägg ihop. När jag ser sådant då kan jag tro.