flavoroffashion

Igår var en hemsk dag, när över 80 ungdomar dog på grund av en skottlossning. Ändå sedan jag fick veta detta har jag gått runt som i ett töcken. Alla sysslor på jobbet utförde jag mekaniskt, utan att tänka. Jag lyssnade hela tiden till P1:s och P3:s nyhetsövervakningar och berördes med så många andra. När jag kom hem kom tårarna och jag grät för allt som hänt och ramlade sedan ihop i en hög på soffan och somnade tvärt. När jag vaknade upp ringde jag till mamma och pratade med henne.

Under denna vecka har två händelser fått mig att tänka så mycket på livet och att man inte ska ta någonting för givet. Det kan vara så kort. Alla de ungdomar som dog var antagligen friska, starka och hade hela livet framför sig, precis som jag. Därför är det så oerhört orättvist att någon tyckte sig vara allsmäktig nog att ta livet ifrån dem.

Varför?

Jag kan inte för mitt liv förstå varför. Politik? Etnicitet?

För första gången i mitt liv är jag rädd för att dö. Så kolossalt rädd. Det är så mycket jag vill hinna med, tänk om någon skulla ta ifrån mig mitt liv, min styrka, min häsla och mina framtidsdrömmar. Mamma sa till mig att man inte kan tänka så; att gå runt och oroa sig för att dö inte är att leva. Visst har hon rätt. Samtidigt har jag aldrig förr känt en så stark rädsla för döden som jag gjort idag.