flavoroffashion

Bild

Ett ärr på benet.
Hur fick du det? Jag ramlade ner för klätterställningen när jag var fem.
Jaha, var det på dagis eller? Gick du på dagis? Nej.
Men, du har ju en massa blåmärken också. Spelar du fotboll eller någonting? Nej, jag har bara lätt att få blåmärken och sen kanske jag är ganska klumpig också...
Klumpighet är bara ett charmigt personlighetsdrag, det visar att man är jordnära - man dras till jorden. Så har jag aldrig sett på det förut.

Man kan få veta mycket om varandra genom att bara studera varandras ben, blåmärken och gamla ärr berättar sin egen historia. Ibland kan det vara lättare.

Det slog mig härom veckan, när jag såg valentine's day för första gången. Det var en sån där riktig kärlekssliskig sak som man egentlgen bara slötittar på. Ändå höll sig en känsla kvar när jag skulle sova, kärlek. På ett eller annat sätt är allas mål i livet att hitta en tvåsamhet, någon - den där rätta. I livet avverkar man många hoppfulla känslor för någon som man tror är den där rätta. Och när det inte är det är det samma visa varje gång, tårar, tomhet, ilska, saknad och man frågar sig ytterligare en gång varför man är villig att gå igenom det där igen. Aldrig igen, det har jag sagt många gånger och ändå börjar det om igen. De där hoppfulla känslorna vaknar och så börjar det igen. Ändå kan jag inte sluta tro på kärleken. Jag skrev om min romantiserade världsbild och att jag förbannade den, vilket jag gör ganska ofta men jag lever hellre i en värld där jag tror på att filmkärlek existerar, än att det inte går att uppnå de känslorna. Trots att det finns så mycket skit med kärlek så ser jag det som inte är skit. Det sitter i ögonen. Så vad jag vill säga är att; det där man ser på film som är så perfekt, finns på riktigt fast kanske inte i lika perfekt form. Det kanske inte finns i upptäckten att ens bästa vän är den man älskar och man stoppar ett flyplan för att berätta det, det finns i mina vänners frukost; när det delar på DN Söndag och kokar ägg ihop. När jag ser sådant då kan jag tro.

Ibland vill jag slänga min romantiserade världsbild ut för ett stup och se hur den förgörs till små mikrofibrer som inte går att klistra ihop igen.

Tänkte checka ut för idag, rätt trött just nu. Imorgon skall det bakas och fotas med Norstedtan, det kommer bli ruggigt mysigt. Alltså jag har streckkollat på Rebecca & Fionas serie och jag tänker lite, de vågar satsa. Ibland ingen mat och inga pengar men det skiter de i för de gör det som de älskar och vill göra. Det är en sjukt stor chansning att bara köra och inte se hur väger ser ut lite längre fram, det kan resultera i en stor krock eller så är det open highway. Jag skulle faktiskt vilja leva så ett tag, bara för att rova på, släppa alla trygga trådar och bara köra...

Har knåpat på en redovisning och en höstrusk-lista på spotify... Ibland går det inte, man är tom på inspiration, tom på tankar, tom på känslor. Tom på den där känslan av att bara få ut allt i kroppen i en text om det psykodynamiska perspektivet eller om Strindberg där man egentligen inte behöver känna. Eller bara lyssna på musik som känns så rätt som gör att livet fan är värt leva bara för att få höra just de där speciella tonerna. Idag finns inget sånt i mitt huvud. Men jag har en annan lösning, eller två egentligen. De ska hämta upp mig snart. Att prata av sig är nog det största botemedlet mot tomhet, att höra skratt från de där, som har ett högerhörn av mitt hjärta, skratta suddar ut tomhet. Det finns olika sätt att få ur sig vad det än är man känner, men det finns bara ett sätt att också få tillbaka något - den där varma känslan. Det är vänner.

Bild: Emma Nygren

Borde verkligen komma upp i klackar igen, jag trvis ju faktiskt väldigt bra uppe i höjderna. Tyvärr ser de som är lite billigare mer än ofta väldigt plastiga ut. Haha, det enda jag kan tänka på nu är kläder (som om det vore ovanligt, är jag dum i huvudet eller?). Det var egentligen inte det som det här inlägget skulle handla om utan om mig... Mina vänner säger att jag ofta är på dåligt humör nu för tiden, det är nog sant. Jag ska vara helt ärligt, jag vet egentligen inte vad det beror på. En del kanske kan vara att jag har mycket driv i mig och inte riktigt vet hur jag ska få utlopp för det. Eller så handlar det inte alls om det. Kanske är det hösten, jag har inget större agg mot hösten mer än att det är kallt och fuktigt. Jag tycker att hösten är väldigt mysig, tvyärr framkallar det behovet av att vara två. Ensamheten som jag gärna uppskattar blir istället jobbigt. Runt om mig kan man kanske säga att det spirar kärlek och jag blir väldigt lycklig av att se det, men ibland räcker det inte med att se man behöver känna, uppleva, tänka, fångas; ja allt det som kärlek är måste man själv få kalla sitt eget. Sådana behov framkallar hösten hos mig och jag kan inte säga att det är det mitt dåliga humör beror på men...

Bild: Nathalie Willebrand

Fick en impuls av att vilja sitta på ett tak och se på solnedgången, dricka te, prata om livet och skratta. Jag har en känsla av att vilja ge mig av till det här taket och bara få vara, att få se världen ovanifrån precis som den är. Det nuvarande läget som innebär att vara fast i ett kök där jag just ätit mörk choklad, lyssnar på gitarrmusik och försöker på ett så effektivt sätt som möjligt plugga psykologi, är inte så tilltalande. Jag vill kunna göra spontana saker som är som balsam för själen, jag vill ha den friheten att njuta av livet. Helst idag, helst någonstans i världen, helst med människor som gör så att mungiporna drar sig uppåt så fort de är i min närhet.

Bild: snodde av Linnea

Jag hade älskat regnet om jag hade stövlar. Det har jag inte. Därför kan jag inte älska regnet. Jag älskar mina favoritjeans, jag har på mig dem just nu. Det är trasiga och måste lagas, men jag slutar inte älska och använda dem för det. Det är väl ändå en glädjande tanke; att man kan älska något av det potentiella eller att man kan älska något trasigt. Vare sig det är ett par gummistövlar som skyddar mot regn eller ett par trasiga favoritjeans som man vägrar ge upp eller en människa som både kan vara potentiell eller trasig. Man kan älska i alla fall, för brister är det som formar människor, som gör dem till dem de är. Istället för att se sina egna brister som något negativt, försök se människan, dig själv, så som du formats av bristerna. För alla kan vi älska någons brister och någon kan älska våra.

Bild

Jag har tänkt på en sak. Jag tror på kärlek, livslång, meningsfull, upp-över-öronen-kär-kärlek. Två människor som hör ihop, som blir gamla tillsammans. Jag är en romantiker, jag letar efter kärlek. Det värsta med att leta efter kärlek är att hela tiden sluta och öppna sitt hjärta, att släppa i någon nära inpå och sedan försvinner den personen. Är det så att varje gång man gör det så försvinner en liten del av den sorta kärleken. Gud vilket babbel det här blev... Jag vet inte ens hur jag ska avsluta.

Bild: Emma Nygren

Kärlek.
Längtan.
Frihet.
Ansvar.
Ensamhet.
Hat.
Sorg.
Förtvivlan.
Tvekan.
Tvivel.


Bild: Lolita

Vill ni veta en lite kul sak? För er som inte vet är det Frida Gustavsson på bilden, hon är hela modevärldens nya gullegris. För ungefär ett år sedan gick hon i min bästa kompis, Nicoles, skola och var en helt vanlig tjej som försökte slå igenom som modell. Så plötsligt var hon överallt, snacka om guldkarriär och en livsförändring. Ganska häftigt faktiskt. Men det var inte det som det här inlägget skulle handla om.
Jag känner ganska starkt att jag är urled på att se likadan ut som alla andra, jag gör det. Kanske inte som en alldaglig tjej men som en modemedveten tjej, för alla sådana ser mer eller mindre likadana ut. Jag vill se helt unik ut, som ingen annan. Kanske måste jag bli extrem i mina kläder för att lyckas med det... Antagligen, men jag är så trött på att inte vara egen. Jag är en person som måste vara egen annars kan jag faktiskt få lite panikkänslor. Helt ärligt. Jag vill vara någon som vågar ha sådant som andra inte vågar, sådant som andra tycker ser dumt ut. Tyvärr har jag varken tid eller pengar att lägga ner på att hitta de där unika plaggen. Ibland är livet orättvist.

Bild: Jak & Jil

Jag längtar hit. Jag har varit i Paris en gång, det gick fort. Sex timmar var allt. Ändå vet jag att jag och staden har ett band mellan oss... Om jag skulle utforska Paris tror jag att jag skulle hitta omedvetet. Jag har ofta fått höra att jag ser fransk ut, jag kanske var fransyska i ett tidigare liv. Det enda jag vet är att jag ska dit - snart. Det kanske får bli en kort resa i vår. Då körsbärsträden blommar, då regnet precis har slutat och hela Paris luktar kastanj, då jag stannar till utanför ett bageri, går in och fångas i doften av nybakt bröd,  då jag pratar ordentlig franska och dricker rödvin varje kväll, då jag kan sitta på en bänk och titta på stjärnorna, då jag lever, då jag andas.

Bild

En bil. Ett färdmedel som kan ta en bort, långt bort. En alternativ nyckel till frihet. En frihetskänsla. Ett bidrag till att bli självständig. Bilen är symbolisk, det har den varit i alla tider sedan den kom. Bilen kan betyda så mycket för många, den kan vara ens hus, ens bästa vän, ens lyssnare, ens stora kärlek i livet. Jag kan drömma om bilar ibland, om vägar som som möter solnedgången och som aldrig tar slut. En av mina bästa vänner tog körkort idag. Jag är så stolt över henne. Jag ska också börja nu. En bil. Frihet.

Bild: Is beauty skin deep?

Jag sitter i mitt rum och äter ganska smaklösa jordgubbar och dricker te. Jag fick en impuls att lyssna på Melissa Horn och kom och tänka på Peace & Love, jag grät mig genom hela hennes konsert. Det var så vackert och jag fick solen i ögonen. Då insåg jag att jag verkligen hade en relation till hennes musik. Ikväll blev jag tankspridd, det är inte bra att tänka för mycket och det vet jag. Man får inte ut något av det. Jag lånade en bok på biblioteket idag, den heter On the road. För några veckor sedan tyckte jag att Kents På drift hade det mest självklara budskapet; att man stannar, härdar ut och är stolt. Nu vet jag inte, jag vill gära åka bort. Bara bort. Komma långt, långt bort från allt som finns här. I den här lilla, jävla staden där allt alltid är likadant. Där alla människor är likadana. Där alla problem är likadana. Där allas glädjeämnen är likadana. Jag vill inte ha likadant, jag vill ha speciellt, annourlunda, unikt. Då jag hittar det, ska jag slå mig ner och stanna. Den platsen är inte här.

Förra veckan var jag och mamma ute i Sättra, till vårt gamla hus som nu mer figurerar som sommarhus eller dylikt. Jag har hatat det stället för att det ligger så öde, men i tisdags när jag kände att det var skönt att vara någon annanstans än hemma, insåg jag dels hur skönt det är och dels hur vackert sättras skogar verkligen är. Jag önskar att jag hade haft en systemkamera och fotat allt det vackra. Jag kommer nog tvinga mamma att åka ut dit innan vi drar till Rhodos, vill så gärna gå långa promenader, plocka blåbär, baka och läsa böcker i stillheten. Man inser att man saknar saker man lämnat bakom sig, att man uppskattar saker som förändrats.