flavoroffashion

Okej, hej. Jävla tråkig läsning här måste jag sorgset medge. Kanske för att jag i nästan två veckors tid varit trött som ett as och åkt raka spåret hem efter skolan, lagt mig i sängen och stannat där hela kvällen? Troligtvis. Med anledning av detta förbannat tråkiga faktum kommer således innehållet nedan vara aningen torrt och ihopplockat.


Här är ett träd jag går förbi varje dag när jag går till och från tunnelbanan. Jag har många gånger tänkt "åh ett såndant fint träd!" så jag fotade det, träden blev ganska jättefult med mobilkamera och inte ens instagram kunde göra det bättre...



Här är lite god mat jag åt igår. Jag ska få ett recept på hemgjord pasta av min förra lärare efter julen, det är hennes mammas egna och jag kan knappt vänta. De italienska matlagningshemligheterna avslöjas...



Sunes Jul. Say no more. Älskar't.

I fredags mötte jag upp Michaela för att äta middag. Vi åt allt det vi tycker bäst om och drack rödtjut till det, förjäkla trevligt sätt att börja en fredagkväll på måste jag säga.


Sedan blev det klubbfredag med färgtema, blått var det. Dagen till ära införskaffades det ett blått klädesplagg och lösögonfransar. Det var all in som gällde.


Kul hade vi i alla fall, musiken var helt galet bra. En blanding av houseremixar och åttiotals dängor, precis i min smak. Bäst var när Kiss med Prince åkte på och alla började pussas med varandra, bra fredag.

Det har varit mycket med prov, vänner som åker iväg och så vidare att jag och Michaela liksom inte haft någon tid att sätta oss ner och bara snacka lite nedrans skit. Sagt och konstaterat, så slängdes det ihop en fisksoppa och förtärdes tillsammans.



Vi försökte mysa till det med hemgjorda lyktor, IKEA-köpta värmeljus och såklart det förträffliga fisksoppan.



Precis vad som behövdes, såntdär bra vardagsmys.

I söndags åkte jag, mamma och Pelle till Navigli för att titta på kanalen som Herr Da Vinci konstruerat. En av mina absoluta favoritdelar av Milano utan tvekan.


Fint, fint, fint.


Vi gick runt så pass länge att det hann bli kväll, precis när vi gick på Croso Genova kikade höstsolen fram genom husen på väg ner. Det var ett väldans fint ögonblick tyckte jag och gjorde ett halvhjärtat försök att fånga det.

I lördags tog jag med mamma och Pelle ut på en liten tur i Milano, vi vandrade runt Brera och kikade i alla fina affärer. Vi åt lunch på en härlig restaurang som jag glömt namnet på men som hade specialiserat sig på Napoliansk mat. De hade färsk rosmarin på alla bord, väldigt fint tyckte jag.


Min fina mamma.



Hungrig tjej...


Jag åt en bra musselcarbonara och mamma och Pelle åt pizza. Sedan fortsatte vi strosa runt.


På kvällen mötte jag upp Alejandro och vi åkte till Michaela och Patrik för att dricka lite rödpang.




Nattkäk.


Vi älskar rödpang så mycket i det här landet att vi är villiga att betala åtta euro för ett skitvin som kostar kanske tre (MAX!!!) i affären. Vi hade inget vin insåg vi när vi anlände till Michaela och Patriks hus, så vi gick in i den närmsta och kanske sjabbigaste baren och köpte två flaskor för - åtta euro styck...


Kom hem klockan fyra på söndagmorgonen, trött som ett as, åtta euro fattigare och sjuttiofem procent av en rödpangsflaska rikare.

I trosdags kom mamma och Pelle på besök och de stannar till måndag. Igår efter skolan mötte jag därför upp dem för en tur till Milanos stolthet - ej Milan utan Domen.


Insidan är så hilma fin, jag älskar stämningen i kyrkor. Allt är så himla fint och stilla.


Vi åkte upp på taket, eller gick rättare sagt.


Utsikten från taket är helt galen, man kan verkligen se hela Milano.




Solen var precis på väg ner så allt fick ett så fint ljus över sig, det var ett mycket estetiskt ögonblick. Jag hade på min army-jacka och två av vakterna (som också har på sih militäruniform) viskade, fnissade och en sa att vi borde byta jacka. På en gång, sa jag.


Mamma och Pelle.

Igår kom den första slängen av hemlängtan. På hela tiden. Jag flyttade till en ny lägenhet igår och då slog det till. Det är svårt att säga varför men för att försöka beskriva det hela; det finns ingen hemma-känsla här. Det finns många positiva delar med den här lägnheten, det är nämare skolan och centrum, det bor tre svenskor i lägenheten ovanför min. Men magkänslan av att något inte är bra försvinner inte, den förra lägnheten kändes mer som hemma. Det var avslappnat där och jag mådde bra. Den var väldigt långt bort bara... Nu undrar jag om jag kanske inte gjorde ett misstag som bytte ändå. Igår slog hemlängtan till, det finns inget som känns som jag. Allt är opersonligt och oresonligt. Jag vill så gärna bara bo någonstans där jag kan få trivas.

I lördags tog jag, Michaela, Partik, Inna, Alejandro, Eduardo, Santiago och Yasu tåget till Parma.





Alejandro och Yasu var pepp på mat och eftersom att Yasu är japan skulle det tas bilder med det klassiska peace-tecknet såsom alla japaner gör när det turistrar runt.


Patrik har två kompisar som bor i Parma så de tog med oss till en restaurang där vi åt riktigt Parmiansk mat - parmaskinka och parmesanost (himmel vad gott det var).




Parma är så himla vackert, det är verkligen en sådan stad så som man föreställer sig att alla italienska städer är...


Oklart vad som egentligen försiggår här, det blev hur som helst ett skrattkalas när jag visade upp bilden.





Parma har en lite Domen, med fina lejon som vaktar huvudingången. Kyrkan var så fruktansvärt vacker på insidan, alla bilder på väggarna och de målade fönsterrutorna.


Alejandro och Michaela.


Kyrktrappehäng.





Efter maten gick vi och tittade på kyrkan, efter det gick vi vidare till parken. Den var jättestor och alla träden hade så otroligt härliga höstfärger. När man faktiskt bor i en storstad uppskattar man verkligen naturen på ett helt annat sätt.


Vi frågade en snäll man som var ute och promenerade om inte han kunde ta en bild på oss alla och det kunde han. Slottet bakom blev en fin bakgrund, det ser nästan ut som en målad kuliss.



Mitt i parken fanns en damm eller mycket liten sjö.


En ensam båt låg förtöjd vid sjön.


Ibland när jag tittade omkring mig fick jag nästan lite ont i hjärtat för att det var så vackert överallt.


Ett gäng äldre män hade tydligen möte i parken. De var så himla gulliga tyckte jag så jag smygfotade lite, alla hade tagit cykeln till parken och satt och svallrade vid bänken. Jag tänker mig att de gör så, vid samma bänk, varje helg.

Det var den storslagna Parma-dagen!

I fredags samlades vi hos Eduardo för att laga en tvättäkta svensk middagsklassiker - köttbullar med potatismos, gräddsås och lingonsylt från IKEA.


De hungriga pojkarna parkerades i soffan, medans jag och Michaela kirrade biffarna. Bokstavligt talat alltså.



Det blev ett gäng finfina köttbullar! Dock krävdes det nog en aning mer krydda, de var lite smaklösa...


Gräddsåsen var ungefär det godaste jag ätit, det var så jag ville gifta mig med gräddsåsen.


Eftersom att vi åt svenskt skulle det också drickas på samma vis, det vill säga vi drack mjölk till maten. Mycket underligt ansåg icke-svenskarna i sällskapen men också väldigt passande till maten!


Sedan korkades vinarna och whiskeyn upp och självutlösaren åkte på. Det var ett fint avslut på fredagsmiddagen med Sverige-tema!

Pappa och Malin var och hälsade på mig i helgen. Det var så himla kul att få träffa dem igen, vi strosade runt på Mialnos gator och hade typ världens finaste höstväder.


På fredagen hittade vi en resaturang som var ungefär världens bästa. Den hette Il Guru och var sådär italiensk som man tänker att alla restauranger ska vara. Här har man inte smör på brödet utan man doppar det i olja och vinärger med salt och peppar, det slår alla smörpaket i världen för det är så gott.



Jag åt en carpaccio för första gången och det var riktigt gott!





Efter middagen lämnade jag Pappa och Malin och åkte vidare hem till Michaela och Patrik för lite utgång. Och utgång blev det, minst sagt, jag kom hem tre och sov i ca fyra och en halv timma innan jag skulle upp.



Jag och kaffet var kompisar på lördagen.


Här är jag och Malin under den välbehövda kaffepausen.



Sedan strosade vi runt och hamnade i de mest fantastiska kvarter, de var så otroligt vackra.




Jag tog med dem till Parco Sempione, som visade sin bästa sida.




Vi handlade med oss lite småplock och hade lite picknick på Pappa och Malins hotellrum. Jag dog lite när jag åt gorgonzolan för den var så god, jag hävdade också att om jag bara fick äta en sak för alltid skulle jag välja den gorgonzolan...

På söndagen hände en massa tråkigheter som att en bankomat snodde mitt kontokort och jag har nu blivit tvungen att spärra det och beställa hem ett nytt från Sverige. Det var minst sagt lite kaosartat och blev ett mindre kul slut på en mycket fin helg.

Eftersom att det var den stora provskrivardagen igår så kände vi att det var väl inte mer än rätt att gå ut och fira! Så det gjorde vi, vi åkte till corso Como och hamande på en troligtvis jättebra bar.



Vi drack aperitivo, vilket betyder att man får mat och drinkar för typ 10 euro. Jag och Inna var de enda i gänget som inte pratade spanska, men det gjorde inte så mycket för Innas immitationer av spanska var väldigt roliga.



Baren som vi först hamnade på hade ett litet problem; vi var de enda som var där. Så vi drog vidare efter ett tag.


Jag hatar egentligen att fota med bilxt, men jag gav upp efter några försök med höjt ISO, låg bländare och lång slutartid... Här är jag och Juan i alla fall.



Jag beställde en strawberry daiguiri som uppskattades, och snoddes uppenbarligen, av flera än jag.


Så firade vi att vi förhoppningsvis klarat oss och gått vidare till nästa nivå!

Idag är det den stora provskrivardagen. Alla skriver prov idag i tre timmar, avundsvärt har alla mina käraste vänner redan fått det avklarat när jag väl intar provpositionen. Jag är inte så jättenervös, jag kan det här. Det ska bara finslipas lite. Ikväll ska vi fira. Imorgon får jag finbesök.

Undrar vad alla på stan tänkte när de såg en tjej med en purjolök uppstickandes ur väskan...

Milano bjuder på kallare väder. Vilket betyder att jag faktiskt kan använda de kläder jag tagit med mig och inte bara typ en tredjedel. Jag klagar verkligen inte, att få dra på sig halsduken är härligt. Jag tror i och för sig inte att jag kommer få uppleva en lika vacker höst, i form av färger på löven, här som hemma, eller kanske om vi åker en bit utanför Milano. Ska propsa på det där med mini-tripp för de andra...

Igår blev det en kväll som inte riktigt gick som den skulle men blev bra ändå. Vi skulle egentligen ha åkt hem till Eduardo och fixat lite småplock till middag, men alla mataffärer hande stängt så vi fick tänka om. Vi gick till en restaurang istället. Tiramisù har blivit en liten besatthet bland oss.



Här är Eduardo eller Edde, som han numer kallas. Edde har ätit penicillin och får inte dricka alkohol, när han beställde en Sprite till maten tittade servitrisen på honom som om han vore 11 år! Jag och Patrik lärde honom att säga "fett bra" och var eniga om att det är ett otroligt viktigt svenskt uttryck.



De spelade otroligt poppig musik när vi åt. Dock måste jag säga att mitt och Michaelas privta spotify-premium-i-mobilen-disco-men-endast-90-tals-hits var mycket roligare.



Vår hemgjorda tiramisù var i och för sig ganska mycket vassare. Fast, det är så sjukt gott!



Sen drog vi vidare till Corso Como, en bargata. Där vankades det privatdisco, skönsång, dansmoves (allt mitt på gatan utan någon som helst utskämningsfaktor), två fejkade dry martinis och nattmat i form av glass. Glassen här är inte av denna värld, det är helt sinnesstört vad god den är!!!


Idag vankas det fotboll; Milan - Palermo och sedan födelsedagsfirande!

Idag ska jag kolla på en ny lägenhet. Jag håller verkligen tummarna, det vore så otroligt skönt att veta att här ska jag bo nu. Det är ju inte bara jag som kommer bo där, jag betalar fortfarande för en delad lägenhet med eget rum. Däremot står lägenheten som jag ska kolla på tom just nu, vilket betyder att om jag skulle välja att flytta dit så kommer jag att bo ensam ett tag i alla fall!

Jag går på magkänslan, den vet alltid bäst.



bild

I fredags fick jag veta att jag måste byta lägenhet. Tydligen har min hyresvärd fått problem med lägenheten och måste sälja den. Om exakt två veckor ska de nya ägarna ta över, så nu har jag tre olika lägenheter som jag ska titta på.

Jobbighetsfaktor ° 1: är att jag måste flytta den helgen pappa kommer ner och hälsar på.
Jobbighetsfaktor ° 2: är att jag inte bor speciellt centralt längre, då alla tre lägenheterna mer eller mindre befinner sig en bit utanför centrum (vilket egentligen inte är ett stort problem, för att åka in till centrum tar ingen tid och då kommer jag att ha mitt kollektivtrafikkort, så det är smidigt!)
Jobbighetsfaktor ° 3: Jag vet inte om jag får ta ha gäster sovandes kvar, vilket suger. Ida kommer nog och häslar på mig, vilket jag verkligen, verkligen, verkligen vill!

På plussidan ligger en av lägenheterna precis vid Lancetti och vid Lancetti bor Michaela och Patrik, så då bor jag typ en minut bort! Dessitom har jag kommit fram till att jag nog inte tykcer speciellt mycket min lägenhet på via Plinio...

Igår var en bra kväll. Nästan för bra. Det var hemlagad mat hos Michaela och Patrik, jag var så trött och så inne i den sjukt bra stämningen att jag inte riktigt orkade ta några bilder. I korthet bestod kvällen av; typ asgod mat, vin, astrologi, diskussioner om hurvida sanning alltid är bra, spådda händer och djurläten.

Nu sunkar jag fortfarande runt i sovkläder och drar mig för att gå och handla. Men jag måste gå och handla, jag måste klä på mig... Eller?

Jag började min födelsedag med frukost. Älskar hur äggen ser ut här nere!


Bästa frukosten med kokt ägg, yoghurt, nötter, frön, skivad banan, jordgubbar och fikon! Bästan fungerande dator Sony gjorde mig sällskap, i vanlig ordning.


På kvällen gick vi ut och åt. Det blev en väldigt olyckad kväll, jag hade (nu såhär i efterhand kan man säga ett svagt ögonblick) bjudit med mig tjejerna i min klass... De var väl inte speciellt pratglada, Michaela och Patrik fick slita som djur för att få igång någon gång av konversation.



Förrätterna var i alla fall riktigt goda. Jag och Michaela delade på en bruschetta och...


... någonting som hette någonting, men innehöll typ hårt tunnbröd, parmaskinka och buffelmozzarella och var ungefär det godaste jag ätit.


Tyvärr så var kvällen ganska misslyckad. Restaurangen och personalen blev en dålig erfarenhet, stämningen kring bordet var otroligt syntetisk. Jag var helt slut när vi väl kom ut från restaurangen och hade betalat.



För att jag inte skulle gå och lägga mig med en katastrofal födelsedagskväll bakom mig, satte sig jag, Michaela, Patrik och Eduardo, som anslutit sig efter middagen, ner på en bar och stillade nerverna med en drink. Så man kan säga att födelsedagen avslutades i fina vänners sällskap med lite skratt!


När jag kom hem, korkade jag upp min födelsedagspresent ( från M & P); macaroons från Laudrèe!

I onsdags mötte jag upp Michaela och Patrik, samt deras vänner från skolan, för att gå ut och äta. Vi åkte till Navigli, som för övrigt blev min absoluta favoritdel av Milano på en gång. Självklart tog jag med mig kameran för att dokumentera, minneskortet å andra sidan villa stanna hemma så det fortsatte att sitta i datorn - det blev snodda Iphonebilder från den kvällen!



Vi började med att äta lite middag på en bar som hade en väldigt alternativ källare, plastjulgransris med lampor i taket (?) ser man inte varje dag. Här är i alla fall jag och Alejandro när vi är mätta (båda tjatade hela vägen om att mat skulle väl sitta fint nu va!).



Michaela och Patrik.



Stanna och äta lite crêpes på det? Ja, självklart!



Sedan gick vi vidare till en vineria som serverade urgott vin nästan gratis. Man satt på plåthinkar på gatan och det var det bästa jag gjort! Det är så det ska vara, inget knussel!



Salutè boys!


När klockan slog tolv sjöng alla Tanti auguri a te vilket är ja må hon leva på italienska och jag fyllde nitton år. Rödtjutsfnittrig och underbart glad åkte jag hem och sov några timmar för att sedan fortsätta min födelsedag.